Jag tappade bort mig själv på vägen till lyckan.
Nu har en dag av lovet gått, har typ redan världens ångest över att det snart är slut.
Dagarna bara går, det känns som att man gör samma saker hela tiden. I'm sick of this.
Jag vill göra något nytt, vad som helst.
Egentligen borde jag nog åka bort på lovet, för att bara komma bort ett tag,
men det blir nog att stanna hemma ändå.
Jag har inga alls planer för lovet, är det inte nu man borde ha massa?
Det känns som att när man får lov och verkligen har tid till allt möjligt, då gör man ingenting.
Man sover till två och kollar på såpor till fyra och sen äter man middag vid fem och sen sitter man vid datorn
till sju och sen ser man på något tvprogram och så är hela dagen slut. NU FÅR JAG FAN SKÄRPA MIG!
Blir deprimerad av att skriva det där och märka att det passar in på mig.
Och måste bara tillägga, ingen av mina sötnosar har något att göra med ovanstående.
Alltså, jag tror jag tappade bort mig själv på vägen till lyckan.
Jag känner knappt igen mig själv längre,
Jag var ju så jävla glad, alltid.
Nu är jag bara trött och, less.
Jag hittar inte mig själv, och jag vet inte var jag ska leta längre.
But I couldn't tell you
Why she felt that way
She felt it everyday
And I couldn't help her
I just watched her make
The same mistakes again.
She's lost inside,
she's lost inside.
Jävligt deprimerande blogg, förlåt om jag får er alla att känna er jävligt nere.
Barahenny.
